Åt höger och vänster

Nu har jag min sista praktikperiod innan jag kan ses som en fullfjädrad pedagog. Jag finns i Bodaskolans slöjdsal fram till den 22 oktober. Jag kan samtidigt inte hålla mig från internationella klassen med Anne i spetsen. Hon är fin och kreativ i allt hon gör. Där blomstar kreativiteten ibland mer än i slöjden.

Men idag är jag hemma i Skövde och njuter av det vackra höstvädret och ett litet klappande hjärta.

Det är roligt att mina små converseskor uppskattas så mycket. Både av barn, ungdomar och vuxna. Den vänstra (nya, fräscha) har Amy beställt. Varsego.

Redo för hösttermin

När jag idag talade om för en rektor att mina ämnen är slöjd och sva, utbrast hon; -Det var den bästa kombination jag har hört!

Kanske finns det hopp om jobb ändå. Synd bara att jag inte är klar nu. De söker nämligen textillärare 100% på Skövdes enda mångkulturella skola.

Jag känner mig redo för hösten. Kurar ihop mig i soffan och stickar varma mössor och sköna strumpor. Denna lilla mössa med hjärtan är stickad med inspiration från From Norway with love. Förutom pippi-tröjor, var det längesedan jag stickade mönsterstickning. Jag tycker den blev riktigt fin. Snabbt och smidigt var det också, så det blir säkert fler mössor av detta slag i olika storlekar.
Så har jag påbörjat ett par Monkey i Drops Alpaca. Även om strumporna blir ganska tunna tror jag att de värmer frusna fötter i vinter.

Färgklickar i vänskaplig mening

Ett mobilfodral till en vän. Virkat efter eget huvud med bomullsgarn, smyckat med ett vackert gammalt band och en stor svart knapp. (Fodralet stängs och öppnas med hjälp av en tryckknapp som sitter under knappen.)

Denna söta, fina och inspirerande bok har jag fått låna av en annan vän. I den finns det bland annat små söta filurer att sy. Jag hoppas att de ska locka mig tillbaka till min symaskin i höstmörkret.

En annan söt filur är den här apan som finns i Mias bok. Jag använder ett garn från Järbo garn som heter soft cotton. Det känns lite mer som ett snöre... Lite väl hårt för att heta soft... Men när man handlar garn i Skövde får man ta vad som bjuds, så att säga. En kär liten vän ska få denna glada krabat...

Garnstädning

Jag sorterade mina restgarner för några kvällar sedan. De såg riktigt härliga ut när de inte längre låg ihoptrasslade i en hög. Nu ligger de färgsorterade i en gammal vitmålad trälåda istället.

Några av restgarnerna användes till att virka denna lilla ledsna geisha. Hon finns med i Mia Bengtssons nya bok som jag just har införskaffat av henne själv. En personlig hälsning från Mia och Pandan är ju inte dumt.

Semester

Jag har inte bloggat på evigheter. Semestern och värmen har på något sätt hindrat mig från att både blogga och skapa. Jag tappade lusten, men känner att den är på väg tilbaka. Nu sitter jag i alla fall med ett stickprojekt i soffan. Jag fyndade ett nytt halsband häromdan. Ett väldigt Isabelligt och det ger mig inspiration inför hösten.
I juli var vi på resa i norra Italien. I en av de pittoreska byarna fann Frida och jag ett helt stånd fullt av knappar! Frida tyckte de var fina, men jag var som ett barn i en godisaffär. Damen undrade varför jag var så intresserad av knappar och hon gillade visst mina knapp-örhängen.
Det var en fin stund, men jag kunde ju inte köpa alla. (Hon visste hur man tog betalt också.) Så det fick bli dessa. Jag önskar jag hade köpt fler av de blåa här, som liknar kapsyler...

Vi har ju även firat 1-årig bröllopsdag i sommar. På piren i Ouchy, Lausanne.

En ledig dag

Idag tog jag en tur till Slöjd-Detaljer i Skara. Där hittade jag lite smått och gott som inspirerade mig till att göra några fler örhängen till samlingen.

När jag kom hem tog jag fram alla mina knappar... Det är något speciellt med knappar. Jag blir alldeles kär av att plocka bland dem och kan sitta i flera timmar och lägga dem i olika högar.

Ögongodis blir örongodis

Med nål & tråd, superlim och limpistol satte jag igång...

Romantik i öronen

När jag väl hade kommit igång, ville jag bara göra fler och det blev en hel del innan Christian kom hem från jobbet och "väckte" mig.

Längtan efter att slöjda i min egen sal

Häromdan fick jag äran att vikariera i textilslöjden tillsammans med den ordinarie läraren. (Jag och halva klassen fick hålla till i bildsalen.)

Läraren var den torraste och tråkigaste kvinna jag har mött. Hon, salen och allt hon tog i var dammigt. Det första hon sa till mig efter vi hade tagit i hand var: - Du kan väl göra snoddar? Hon flyttade mig lite åt sidan och tog fram en big pack-låda med snedremsor från 70-talet; -Idag får eleverna göra en nyckelring eller fläta en fyrfläta.

Jag valde den här nyckelringen med snedrämsorna. Dessa färger kan ses som harmoniska och natursköna, men inte för alla 13-åringar 2010.

Häftig, meningslös, mosssig eller bra för elevernas motoriska förmåga?

Jag upplevde att många av eleverna törstade efter inspiration och färg. Två tjejer såg min Converse-sko som jag hade runt halsen; ååå, har du gjort den!? vad fin! Är det svårt? Innan jag hinner svara, utbrister den torra kvinnan; Usch, vad pilligt!

Hennes slöjdundervisning kväver all inspiration som finns. Denna slöjdundervisning har inget syfte, den medför att andra ser slöjden som meningslös, för det är den. Den är död.

Nä, jag längtar efter att få ´"äga" en egen slöjdsal och bedriva en verksamhet som inspirerar nu och i framtiden. En slöjdundervisning full av liv och fantasi.